Klockren!

Besviken

Läkaren ringde aldrig idag. Hon kan dra åt helvete.

Noll förtroende

Toppen.
Jag har suttit hemma och väntat i snart två timmar på att min läkare ska ringa.
Inte en signal, inte ett pip.

Tydligen är min tid inte lika värdefull som hennes.

Jag valde att vänta på hennes samtal hemma eftersom jag inte har lust att vädra mitt privatliv på bussen på väg till jobbet. Sköterskan jag pratade med i måndags sa att läkaren ringer på onsdag mellan 8-10.

Så fan heller. Nu är klockan 10. Jag har ätit frukost, druckit två koppar the, surfat och väntat.

Efter allt som hänt nu så föll mitt förtroende för läkarvården här i kommunen. Nu är den lika med noll.

Det är vi ändå

Hur tänker folk egentligen?

Jag har de senaste dagarna fått så enormt mycket stöd och värme från både nära familj och vänner. Det har hjälpt så otroligt mycket och jag behöver verkligen få prata med folk som förstår och inte dömer just nu.

Men jag har även blivit bemött på ett jobbigare sätt av vissa som jag hade hoppats på skulle förstå min situation.
"Du har väl sprungit och tränat för mycket"
"Nu tycker jag du ska koncentrera dig på att hitta ett nytt jobb till hösten istället och glöm det här"
"Det är ingen idé att försöka igen nu på ett tag"

Idag har verkligheten hunnit ikapp mig och jag mår uselt. Jag hade accepterat situationen fram till igår eftermiddag då jag fick ett samtal som ändrade allt. Nu känner jag bara vanmakt, hopplöshet och ilska.
Det sista jag behöver är att bli anklagad för att det som hände var mitt fel eller att bara glömma allt och gå vidare. Jag kan inte bara glömma och gå vidare.

Men ni som faktiskt har lyssnat och stöttat mig, ni betyder ALLT just nu.
Ni vet vilka ni är. Stora kramar till er.

Svårt att hitta tillbaka

Är hemma för andra dagen.

Fick sova ut imorse efter att ha ältat allt med vänner och familj i telefon igår kväll. Jag tror att det behövdes. Lätta på trycket lite.

Tankarna snurrar runt hela tiden, kan inte sitta still.

Vill egentligen ut och träna, springa men är förmanad att vila. Men att springa för mig är meditation. När jag springer sorterar jag tankar och funderingar, ventilerar stress och tömmer ångesten. Men jag stannar inne och vilar.

När jag är återställd ska jag springa tills jag spyr, dricka ett glas whiskey och äta sushi. Känna att jag lever igen.

Och nu har jag bara ett mål i sikte. Vi ska fixa det här. Vi SKA.

End of the line

På nåt sätt så var ju allt nästan för bra och perfekt timat för att vara sant.
Men sant var det, fram till igår.

Nu, tomt.

Men vi reser oss, borstar bort dammet och går vidare.

Allt kommer att bli bra igen.