Jag har de senaste dagarna fått så enormt mycket stöd och värme från både nära familj och vänner. Det har hjälpt så otroligt mycket och jag behöver verkligen få prata med folk som förstår och inte dömer just nu.
Men jag har även blivit bemött på ett jobbigare sätt av vissa som jag hade hoppats på skulle förstå min situation.
"Du har väl sprungit och tränat för mycket"
"Nu tycker jag du ska koncentrera dig på att hitta ett nytt jobb till hösten istället och glöm det här"
"Det är ingen idé att försöka igen nu på ett tag"
Idag har verkligheten hunnit ikapp mig och jag mår uselt. Jag hade accepterat situationen fram till igår eftermiddag då jag fick ett samtal som ändrade allt. Nu känner jag bara vanmakt, hopplöshet och ilska.
Det sista jag behöver är att bli anklagad för att det som hände var mitt fel eller att bara glömma allt och gå vidare. Jag kan inte bara glömma och gå vidare.
Men ni som faktiskt har lyssnat och stöttat mig, ni betyder ALLT just nu.
Ni vet vilka ni är. Stora kramar till er.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar