Bara en månad kvar

Sen lämnar jag min arbetsplats sedan snart nio år tillbaka.

Det känns väldigt märkligt men samtidigt är det en lättnad med tanke på hur jäkla snurrigt allt är där nu. Jag är glad att jag får gå faktiskt.

En snabb titt på arbetsmarknaden visar att det finns gott om ekonomiassistent jobb och även löneadministratörer är eftersökta.
Känns bra att jag valde rätt utbildning nu till våren då. Och går allt bra blir det kanske även en liten fortsättningskurs till hösten.

Men nu vill jag borsta av min gamla skolfranska.

Fy fan för ensamheten

Jag blir galen.

Men säg nåt då.

Måste sorgen ha ett bäst före datum?

Det finns en person som betytt nästan allt i min sorg.
Hon har lyssnat, låtit mig gråta, hjälpt mig steg för steg, accepterat och förstått.

Hon lägger inte locket på, vänder inte bort ryggen, ignorerar eller sopar under mattan.
Jag vet faktiskt inte hur jag skulle orka om jag inte hade fått prata med henne.

P, det finns bara en som du!

I was not ready for the fall

the light that you could never see,

it shines inside, you can´t take that from me

Tystnaden säger mer än tusen ord.

But why??

Notis i Svenska Dagbladet idag:

Väldigt berusad gravid kvinna kom in på förlossningen, födde barnet och försvann sen därifrån. Barnet bor nu hos jourfamilj tillsvidare. Kvinnan har erkänt sitt drogmissbruk.

Suck.

Det finns bevisligen ingen gud. Hur kan man annars förklara att en fullt frisk kvinna får missfall och en drogpåverkad , nersupen kvinna kan genomföra en hel graviditet?

Klumpen i halsen växte åter igen till gråt.

Aj, oj, ont!

Träningsvärken hugger i benen varje gång jag tar ett steg. Det var ett tag sedan jag hade så ont.
Gårdagens medeljympa gjorde susen vad det verkar.
Alla steg och moment satt som en smäck, precis som om jag aldrig varit frånvarande på passen under två månader men orken var det värre med. Jag måste dock klappa mig själv på axeln för att jag ändå ansträngde mig och höll ut trots att mjölksyran sprutade i musklerna och svetten lackade. Jag hängde med ett helt pass!
Jag har ännu inte bestämt om jag ska vila idag eller ta en kort löptur när jag kommer hem. Det skadar ju inte med lite luft och flåsträning :)

När plugget börjar i slutet av mars tänkte jag försöka börja med morgonträning inne i stan. Det finns ju både jympa. spinning och yoga att välja mellan så jag kommer inte undan. Lektionerna börjar ju inte förrän kl. 9 så ett medeljympapass kl. 7 funkar bra.

Jag har under dessa fem år jag tränat vant mig vid en pigg och tränad kropp. Att låta den förfalla så som jag gjort nu har fått mig att må riktigt dåligt. Träningen är min livräddning, ett andningshål och vitaminkick. Jag har förstått nu att jag kan inte leva utan träning. På riktigt.

Vinnarskalle

Nja, vinnarskalle och mitt namn har aldrig riktigt passat i samma mening.

Men just nu är jag inställd på att vinna över allt skit som kantat min vardag den senaste månaden.
Jag trodde att allt skulle bli så bra i början av året men blev totalt snuvad på konfekten en månad senare.
Nu tänker jag jag kämpa för min egen lycka.

Lazy sunday

Just nu terroriserar jag min nya granne med Barberaren i Sevilla på hög volym. Vill liksom ge tillbaka för festen han hade två månader sedan när jag inte kunde somna pga hög OCH dålig musik ;)
Det har varit en skön söndag. Upp tidigt för att tvätta och sen slapp i soffan. Sov en dryg timme och gav mig sen ut för att konditionsträna en timme i snön.
Det börjar kännas i ryggen att jag tränat dåligt. min sneda höft ger ont i ryggslutet så fort musklerna inte är ordentligt tränade. Men jag jobbar på att få dom i trim igen :)

Ska alldeles strax bänka mig framför Tv´n igen och kolla TimeTeam. Sen blir det Konsum för att handla middags mat. Är riktigt sugen på grönsaksbiffar idag :)

Efter de två senaste veckornas mardröm börjar jag återhämta mig sakta. Är mest arg men hoppas på att ilskan kan föra mig framåt och sporra mig att kämpa för rättvisa.
Men även musik hjälper en hel del.
Just nu är min favorit denna

Vet du vad din läkare skriver om dig?

Jag var och hämtade ut min journal hos husläkaren igår.

Idag efter kaffet satte jag mig ner i soffan för att läsa igenom den och fick en mindre chock.

Den första läkaren jag gick till på den här vårdcentralen har klippt in någon annans journal i min.
Så nu står det i min journal att då jag sommaren 2003 sökte vård för ett inflammerat öra även hade missbrukat tabletter och alkohol plus att jag haft psykiska problem. Dessutom ägde jag tydligen också en fastighet i Östergötland och var bosatt i Rånäs.
Jeeesus, fucking christ.

Såna misstag FÅR BARA INTE HÄNDA.
Hela den här historien blir bara MER och MER BIZARR ju mer jag gräver i den.

På måndag bara MÅSTE jag få prata med min husläkare. Hon måste radera detta ur min journal för jag vägrar ha det kvar. Det är ju inte jag!! Det är ju en helt annan människa det handlar om.
Dessutom kan jag inte ta med journalen så som den ser ut nu till den nya läkaren om två veckor.

En liten tröst i det hela är att när jag var ner för att hämta ut min journal igår så kom faktiskt husläkaren själv och lämnade över den. Hon frågade hur jag mådde och jag berättade. Hon bad mig stiga in i ett rum och hade faktiskt ett samtal med mig. Hon lyssnade på hela berättelsen och bad mig anmäla läkaren som ringde och sa att mina värden var dåliga. Hon gav mig några goda råd och tips som jag faktiskt behövde.
Dessutom, när jag berättade för henne att jag hade sökt henne och hon inte ringt tillbaka berättade hon att hon inte ens varit på jobb den dagen!! Sköterskan hade alltså ljugit för mig.......apa.

Jag vill inget annat än att bara gå vidare nu men det är en del som måste redas ut först. Det går bara inte att lämna dessa.

Men en sista fråga till er som läser, vet du vad din husläkare har skrivit om dig?

Herrejisses!!

Nu är det kris.

Så fort jag slutat snora måste jag börja träna regelbundet igen.
Har slarvat i två månader nu, eller snarare trappat ner.

Under de två senaste veckorna har jag dessutom varit beordrad och förhindrad till att träna ordentligt.

Och det känns. Både psykiskt och fysiskt. Brallorna sitter som korvskinn och jag är konstant rastlös.

Nu gäller det att hitta tillbaka igen. Måste hitta flåset!

Just när man trodde att allt var bra igen...

.....så kom gråten tillbaka.

Damn.

Jag är så jävla rädd.

Back on track

Tog mig till jobbet idag men så mår jag ju mycket bättre också.
Ögonen har äntligen slutat rinna :)

Men idag blir det andra bullar, fakturor, post och annat.
Jag som ville se vem Tyra ska rösta ut idag.
Damn!

WTF

Dunderförkyld i två dar.

Härligt. Not.

Har snorat, hostat och sovit mest hela tiden. Och tittat på billiga såpor, en dokumentärserie om svåra förlossningar (ja, bisarrt jag vet), typ 20 avsnitt av A place in the Sun (ett program där engelska par letar hus utomlands) och Big Bang Theory.
Jag ÄLSKAR Big bang Theory. Mitt ABSOLUTA nya favorit humorprogram. Det har bytt plats med Two and a half men.

Men det värsta har dock varit mina ögon. Dom slutar aldrig att rinna. nej, jag gråter inte. dom rinner ändå.
Har konstaterat ögoninflammation. Så imorrn ska ögondroppar inhandlas.

Så tills ögonen har läkt blir det svarta solglasögon på. jag ser ut som om jag grinat i en vecka. Inte kul att visa sig bland folk just nu.

Tänkte ta mig till jobbet imorrn, är trött på att ligga här hemma nu.

Vill bara bli friks och kunna träna igen. Jag har gått upp alldeles för mycket i vikt sen december. Skar ju ner min tränings med ca 50%.
Nu är det dags att öka gasen igen.

Ska bara sluta snora först.

Stabat Mater

Ett av dom vackraste klassiska verken någonsin.

Jag får gåshud varje gång.

Måste orka, måste orka, måste orka

Deliver me, out of my sadness

Deliver me, from all of the madness.......

Varför blir det aldrig bättre?

Idag vill jag bara gråta.

Allting känns totalt meningslöst och tomt.

Jag orkar inte mer.

Jag står inte ut

Nu har jag hamnat i ett stadium då jag för det mesta bara är arg. Blandat med sorg, smärta och en känsla av tomhet.

Jag står inte ut med att se gravida kvinnor, barnvagnar coh småbarn.

Det gör bara för jävla ont just nu.

Klockren!

Besviken

Läkaren ringde aldrig idag. Hon kan dra åt helvete.

Noll förtroende

Toppen.
Jag har suttit hemma och väntat i snart två timmar på att min läkare ska ringa.
Inte en signal, inte ett pip.

Tydligen är min tid inte lika värdefull som hennes.

Jag valde att vänta på hennes samtal hemma eftersom jag inte har lust att vädra mitt privatliv på bussen på väg till jobbet. Sköterskan jag pratade med i måndags sa att läkaren ringer på onsdag mellan 8-10.

Så fan heller. Nu är klockan 10. Jag har ätit frukost, druckit två koppar the, surfat och väntat.

Efter allt som hänt nu så föll mitt förtroende för läkarvården här i kommunen. Nu är den lika med noll.

Det är vi ändå

Hur tänker folk egentligen?

Jag har de senaste dagarna fått så enormt mycket stöd och värme från både nära familj och vänner. Det har hjälpt så otroligt mycket och jag behöver verkligen få prata med folk som förstår och inte dömer just nu.

Men jag har även blivit bemött på ett jobbigare sätt av vissa som jag hade hoppats på skulle förstå min situation.
"Du har väl sprungit och tränat för mycket"
"Nu tycker jag du ska koncentrera dig på att hitta ett nytt jobb till hösten istället och glöm det här"
"Det är ingen idé att försöka igen nu på ett tag"

Idag har verkligheten hunnit ikapp mig och jag mår uselt. Jag hade accepterat situationen fram till igår eftermiddag då jag fick ett samtal som ändrade allt. Nu känner jag bara vanmakt, hopplöshet och ilska.
Det sista jag behöver är att bli anklagad för att det som hände var mitt fel eller att bara glömma allt och gå vidare. Jag kan inte bara glömma och gå vidare.

Men ni som faktiskt har lyssnat och stöttat mig, ni betyder ALLT just nu.
Ni vet vilka ni är. Stora kramar till er.

Svårt att hitta tillbaka

Är hemma för andra dagen.

Fick sova ut imorse efter att ha ältat allt med vänner och familj i telefon igår kväll. Jag tror att det behövdes. Lätta på trycket lite.

Tankarna snurrar runt hela tiden, kan inte sitta still.

Vill egentligen ut och träna, springa men är förmanad att vila. Men att springa för mig är meditation. När jag springer sorterar jag tankar och funderingar, ventilerar stress och tömmer ångesten. Men jag stannar inne och vilar.

När jag är återställd ska jag springa tills jag spyr, dricka ett glas whiskey och äta sushi. Känna att jag lever igen.

Och nu har jag bara ett mål i sikte. Vi ska fixa det här. Vi SKA.

End of the line

På nåt sätt så var ju allt nästan för bra och perfekt timat för att vara sant.
Men sant var det, fram till igår.

Nu, tomt.

Men vi reser oss, borstar bort dammet och går vidare.

Allt kommer att bli bra igen.