Träningsvärken hugger i benen varje gång jag tar ett steg. Det var ett tag sedan jag hade så ont.
Gårdagens medeljympa gjorde susen vad det verkar.
Alla steg och moment satt som en smäck, precis som om jag aldrig varit frånvarande på passen under två månader men orken var det värre med. Jag måste dock klappa mig själv på axeln för att jag ändå ansträngde mig och höll ut trots att mjölksyran sprutade i musklerna och svetten lackade. Jag hängde med ett helt pass!
Jag har ännu inte bestämt om jag ska vila idag eller ta en kort löptur när jag kommer hem. Det skadar ju inte med lite luft och flåsträning :)
När plugget börjar i slutet av mars tänkte jag försöka börja med morgonträning inne i stan. Det finns ju både jympa. spinning och yoga att välja mellan så jag kommer inte undan. Lektionerna börjar ju inte förrän kl. 9 så ett medeljympapass kl. 7 funkar bra.
Jag har under dessa fem år jag tränat vant mig vid en pigg och tränad kropp. Att låta den förfalla så som jag gjort nu har fått mig att må riktigt dåligt. Träningen är min livräddning, ett andningshål och vitaminkick. Jag har förstått nu att jag kan inte leva utan träning. På riktigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar