Inte bra

Är arg, ledsen, besviken på mig själv, min kropp, min livssituation.

Just nu vet jag inte var jag ska ta energi för att komma vidare.

Det känns som att jag kört fast.

There´s more to life than renovering

Jag blir lika fascinerad varje gång någon beskriver sina fritidssysslor med orden "jag umgås med familjen och renoverar på vårt hus".
Jaha? Och sen då, det måste väl finnas nåt mer??? Eller?

Menar dom alltså att dom varje dag efter jobbet går hem, hämtar på dagis, micrar lite mat och sen sätter igång att tapetsera medan ungarna sitter fastnaglade vid Tv´n?
För det är just den bilden jag får framför mig.

Läser du aldrig en bok? Gör du aldrig en utflykt eller resa? Samlar du inte på nåt udda?

Jag vet att jag allt som oftast uppfattas som konstig eller udda när jag börjar prata om mina passioner som kan vara allt mellan himmel och jord. Konst, historia, arkeologi, geologi, astronomi, språk, resor, böcker, biologi....mm. Men jag skulle inte kunna leva om jag inte fick lära mig nåt nytt eller bredda min kompetens på olika plan.
Häromdagen blev jag uppringd av min lärare i geologi från kursen jag gick förra hösten. Vi pratade i säkert 40 minuter och hann då avverka ämnen som geologi, astronomi, finns det liv i rymden, religion, vad påverkar klimatet osv. Innan vi avslutade sa hon till mig att det är så trevligt att hitta nån som är intresserad och vill prata om dessa ganska så viktiga ämnen som faktiskt berör oss alla. Det är inte så ofta man hittar nån att diskutera med och jag kan verkligen förstå vad hon menar. Jag blev lika glad för helt plötsligt fick jag möjlighet att börja tänka och fundera igen, bolla och diskutera idéer.

Men kanske har jag fel. Det finns säkert människor därute som blir lyckliga av att måla och spika, dag ut och dag in.

Tillbaka till framtiden

Idag gjorde jag för första gången i mitt liv en regressionsresa. Dvs jag utforskade mina tidigare liv. Man blir guidad in i avslappning och sen börjar resan.
Redan från första början då jag lutade mig tillbaka i fåtöljen, slöt ögonen och fick förklarat för mig att min skyddsängel skulle följa mig på resan så snurrade det plötsligt till i huvet och jag fick en bild framför ögonen. En färglös bild av en siluett av en kvinna med huckle på huvet, vänd från mig. Hon blickade ut över ett fjäll landskap och verkade befinna sig vid en fäbod. Bilden försvann lika snabbt som den kom.
Så började resan och efter en stund fick jag en ny bild. Kvinnan blev överfallen och knivhuggen i mage/underliv inne i fäboden. Hon dog ensam därinne bredvid en eld eller nåt ljus av något slag. Endast 18 år gammal. Året var 1836. Jag hade så många frågor men inget mer avslöjades för mig just då. Det var precis som att det räckte för tillfället. En stor sorg föll över mig just där och då.
Så fortsatte resan längre bak i tiden och plötsligt befann jag mig i en stor tuktad trädgård. Först såg jag en finklädd kvinna med stor grå peruk och ju djupare in jag kom blev det klart för mig att jag inte var hon. Jag befann mig i Frankrike, nån gång under 1650-talet, troligtvis Versailles eller någon annan adlig trädgård. Men jag tillhörde inte adeln. Jag var en kvinna av lägre rang, troligtvis tjänstefolk. Jag dog stilla av ålderdom med släkt och familj runt om mig. Jag låg i en säng och solen strålade in genom ett fönster. Men här blev det väldigt oklart. Jag är inte färdig med denna resa än. Och det gäller även kvinnan i fäboden. Hennes öde berörde mig så djupt.

Man får tycka och tänka vad man vill om regression men så djupt i avslappning som jag var idag har jag aldrig varit. Jag var medveten men ändå inte.

Imorgon fortsätter min andliga resa.

Var går gränsen?

Hur mkt skit kan en människa tåla egentligen?

2010 kommer gå till världshistorien som det sämsta året hittils i mitt liv.

Just när man trodde att det inte kan bli sämre så kommer nästa nederlag.

Jag vet faktiskt inte riktigt vilken fot jag ska stå på just nu eller vad jag ska ta mig till.

Emigrera kanske?

I go through all this before you wake up.....

Har alltid gillat Björk (sedan Sugarcubes).

Stanna upp en stund

Året är långt ifrån slut men jag känner ändå ett visst behov av att stanna upp, summera och fundera över året som gått hittils.
Det har varit en berg och dal bana. Alla vardagsrutiner har slitits upp med rötterna och förändrats radikalt.
Det har varit skratt och gråt. Och många uppvaknanden.

Jag själv som person har förändrats. Det känns ända in i märgen. Folk omkring mig har förändrats, det känns i luften.
Det jag tidigare invaggats till att tro var något stabilt och tryggt visade sin rätta sida och vände upp och ner på allt.

Just nu befinner jag mig mitt i förändringen. Vissa dagar stormar det rejält, andra dagar tar jag två steg framåt och växer. Vad som ligger i framtiden för mig vet ingen men jag kan inget annat än att hoppas på att det är något gott.
Oavsett vad någon annan tycker.

Höstens första dag

Klar luft, regntunga mpln i horisonten och med ivriga ben. Idag sprang jag för första gången på två veckor. Förkylning och leda har kommit i vägen och jag har inte samma gnista som förr men oj så skönt det var att låta benen löpa. Sakta gick det, över skogsrötter, grästuvor, en liten orm och vattenpölar. Bröstet spändes som en blåsbälg och musklerna jobbade i lår och vader. Jag var på G! De tuffa stavgångspassen jag tränat istället för löpning har hållit kroppen igång!

Efter en snabb dusch åkte jag in till stan för mitt inbokade möte med jobbcoachen på TRR. En kaffe och ett trevlig samtal senare styrde jag stegen ut på stan. Lunchade och besökte sen Antikvariat Strindberg på Drottninggatan för att botanisera bland deras härliga bokflora.
Slog till på en bok om nakenhet och skam genom tiderna och fann att det faktiskt var mycket fascinerande läsning.

Så var det dags för yoga på Friskis i Kista. Det var ett par månader sen jag var på någon annans pass och blev vägledd och jag har saknat det. Därför bestämde jag mig för att ta detta pass idag, dels för att hålla min egen inspiration vid liv och dels för att se hur andra använde sitt ledarskap.
Men det som jag trodde skulle bli en skön avkopplande timme med andning och andlighet blev en timme där jag hela tiden analyserade ledarens sätt att lära ut asanas och hur tydlig/otydlig hon var. En del saker sög jag åt mig som en svamp och tänkte att det kan jag använda i mitt pass medan andra saker bara gick totalt bort.
Jag saknade den andliga delen. Nu blev det mest teknik och sträck här och där. Inte en enda gång stannade vi upp för att känna in i oss själva hur en asana påverkade kropp och andning.
Men det var även ett bra på pass för mig på så sätt att jag nu fick känna på lite andra asanas som jag inte kört sedan utbildningen.
Jag hoppas bara att jag på nästa pass kan ägna stunden åt mig själv, min kropp och min själ.

Men nu ska jag vårda min själ med en gammal repris av Morden i Midsomer och en apelsin :)