Idag gjorde jag för första gången i mitt liv en regressionsresa. Dvs jag utforskade mina tidigare liv. Man blir guidad in i avslappning och sen börjar resan.
Redan från första början då jag lutade mig tillbaka i fåtöljen, slöt ögonen och fick förklarat för mig att min skyddsängel skulle följa mig på resan så snurrade det plötsligt till i huvet och jag fick en bild framför ögonen. En färglös bild av en siluett av en kvinna med huckle på huvet, vänd från mig. Hon blickade ut över ett fjäll landskap och verkade befinna sig vid en fäbod. Bilden försvann lika snabbt som den kom.
Så började resan och efter en stund fick jag en ny bild. Kvinnan blev överfallen och knivhuggen i mage/underliv inne i fäboden. Hon dog ensam därinne bredvid en eld eller nåt ljus av något slag. Endast 18 år gammal. Året var 1836. Jag hade så många frågor men inget mer avslöjades för mig just då. Det var precis som att det räckte för tillfället. En stor sorg föll över mig just där och då.
Så fortsatte resan längre bak i tiden och plötsligt befann jag mig i en stor tuktad trädgård. Först såg jag en finklädd kvinna med stor grå peruk och ju djupare in jag kom blev det klart för mig att jag inte var hon. Jag befann mig i Frankrike, nån gång under 1650-talet, troligtvis Versailles eller någon annan adlig trädgård. Men jag tillhörde inte adeln. Jag var en kvinna av lägre rang, troligtvis tjänstefolk. Jag dog stilla av ålderdom med släkt och familj runt om mig. Jag låg i en säng och solen strålade in genom ett fönster. Men här blev det väldigt oklart. Jag är inte färdig med denna resa än. Och det gäller även kvinnan i fäboden. Hennes öde berörde mig så djupt.
Man får tycka och tänka vad man vill om regression men så djupt i avslappning som jag var idag har jag aldrig varit. Jag var medveten men ändå inte.
Imorgon fortsätter min andliga resa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar