De senaste två veckorna har varit en berg och dal bana. Känslor har vaknat till liv och tusen tankar har snurrat genom skallen. Efter en ganska hektisk vår kom så äntligen ledigheten och naturligtvis med den så kom även det obearbetade. Jag är inte färdig än.
Så jag tillåter mig att gå igenom det jobbiga. Jag måste för att få ett slut på det. Men det kommer aldrig helt ta slut. Jag har förstått det nu efter åtskilliga samtal med personer som gått igenom samma sak.
Och det viktigaste för mig just nu är att det faktiskt är helt ok och fullständigt normalt att känna så här. Och att jag dessutom inte är ensam. Sorg, ilska, känslor av tomhet och ofullkomlighet avbyter varandra genom denna process. Jag klarar inte av att se gravida kvinnor, små barn och allt barnrelaterat. Det hugger rakt in i hjärtat. Jag har ingenting att ge, jag är fullkomligt tom.
Men vad skiljer mig från hon som inte kunde älska sitt nyfödda barn efter att ha gått igenom tre missfall eller hon som födde fram sitt döda barn och inte kunde förmå sig till att umgås med sin väninna som senare födde ett friskt och levande barn?
Inget. Vi går alla igenom samma skit, samma känslor, oavsett hur det har gått till.
Sorg har inget bäst före datum och det finns ingen betygskala på hur mkt man kan eller ska sörja.
Jag tänker inte be om ursäkt för min sorg.
Däremot tänker jag bearbeta den i min egen takt för att kunna komma tillbaka igen.
Och det är faktiskt helt ok att prata om det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar